magstar

Under en kortare period har jag via mitt jobb umgåtts med människor som jag först inte lyckades analysera eller förstå.. Det var nåt som störde mej, bara lite, men ändå, nåt som retade, trots trevnad.. Efter några dagar, precis lagom tills vi skulle skiljas så kom jag på det.. Jag kom på varför jag inte riktigt förstod mej på dessa trevliga personer, dom var verkligen det.. Dom verkade så befriade från humör, eller åtminstone humörsvängningar.. Deras humör, alla tres, var liksom bra och jämnfint som en kaksmet..

Jag tyckte, och tycker, om dom, men nåt saknas..

Jag kom på att jag tillsammans med dom saknade dom som inte är jämnfina. Jag har alltid trivts bäst bland människor som ifrågasätter, som inte är helt tillfreds, som nästan är lite trasiga.. Det stimulerar mej och min egen process. Såväl på jobbet som privat attraheras jag av personer med spretigt intellekt, med ett humör som kör berg- och dalbana..

Jag har saknat dom förr, dom spretiga, jobbiga.. På sommaren, t.ex, har dom gömt sitt rätta jag i solbränna och färskpotatis, men allt eftersom mörkret brett ut sig har de kommit tillbaka.. Nu är det mörkt...

Men det behövs en mix.. Det har hänt att jag hamnat med människor som antingen är jämna och fina hela tiden eller ojämna jämt, och det är en väldig skillnad. Båda sorterna är svåra att bara hänga med..

Ge mig trasig.

Ge mig glädje.

Men gärna lite av varje.