magstar

Ibland tar jag ton.. Från att jag i min ungdom trodde på en karriär som rocksångare så tillfrågas jag numer, som sångare, nästan uteslutande till bröllop, begravningar och dop.. Senast var det en väns morfar som skulle inträda i himmelriket i takt med mina vibrerande stämband. Att sjunga på ovan nämnda tillställningar är speciellt, på olika sätt. Men det dom har gemensamt är att när man tillfrågas så känns det som ett "hedersuppdrag".. Att sjunga när någon gifter sej är stort, att sjunga när ett barn döps är också stort, liksom när någon dött. Sång vid dessa tillfällen är något alla minns.. Därför kan jag aldrig tacka nej, det är typ en ära att få sjunga vid dessa minnesvärda event.

Igår uppenbarade sej ett tillkortakommande.. För tre veckor sen ringde en god vän, som just blivit pappa, och frågade om jag kunde sjunga på hans dotters dop. Jag svarade "ja", men sa att "jag hör av mej", eftersom jag vid tillfället för samtalet låg och sov och inte var vid bästa vigör. Efter det så föll allt ner i glömskans mörka dal..
Igår kom det upp till ytan.. Träffade en annan vän på stan, en vän som vanligtvis klär sej i slitna jeans och tröja. Igår kom han iklädd en snygg kostym. Jag ryggade tillbaka och levererade ett frågetecken.. Svaret till varför han var uppklädd var att han skulle på dop !! Min väns dop !! Jag hade m a o, likt en lögnaktig, bortdribblande, politiker glömt att höra av mej ang. dopsjungandet..
Skam över min isterspäckade kropp och alzheimerbesudlade hjärna !!

Jag skämdes som ett djur, ringde min vän (lika bra att ta tjuren vid hornen) och bad om hans empatiska förlåtelse. Jag fick den... Jag har troligen lärt mej nåt av denna händelse. Hoppas snart komma på vad...