magstar

Det är inget trevligt ord det där som står som rubrik. Fitta alltså...
När jag tappar besinningen (vilket jag gör lite då och då) så kan detta "fula ord" springa över mina läppar flera gånger i rad. Från min mun, och vidare ut över citykärnan där jag bor, sprider sej, ja låt oss kalla det ett fittstim, "fitta, fitta, fitta". Det är inget jag är särskilt stolt över, det bara kommer. Fy Magnus!

Är inte en sönderslagen tallrik mer klädsam (som frutrationshandling) för en mogen man, än att skrika könsord??
Den senaste fittkaskaden kom igår, strax efter hemkomst/strax innan läggdags.
Det är något med mitt trådlösa nätverk, alternativt med min laptop, som inte är som det ska. Alternativen är tre.
1. Det funkar som det ska.
2. Det funkar, men långsamt och efter omstart 2 ggr.
3. Det funkar inte alls.

Igår var det alternativ 2 och 3 som tillsammans drev mej mot vansinnets rand (min egen inkompetens spädde på eländet). Det ska inte behövas flera minuter för att göra VIKTIGA handlingar som att ändra status på Facebook, kolla läget med (ca) tre kamrater på MSN och skriva ett embryo till ett blogginlägg. Det var då könsordsramsan trillade ut ur käftamentet.

När man, som jag, tappar kontrollen och verbalt spyr kvinnliga könsorgan i omgivningen så börjar jag fundera. Med mina högskolestudier i psykologi minnet så vet jag att detta, som så mycket annat, kan härledas bakåt i tiden, ibland till den egna barndomen, men ibland flera tusen år tillbaka.

Exempel på sånt som pågått sen länge och som sätter prägel även i nutid:
Du sitter på ex en föreläsning. Någon hostar. Genast känner du att en hostattack börjar växa i bröstet.
Du är på jobbet. Någon klagar. Snart klagar alla.
Någon gäspar och vips så gäspar alla andra och sömnen gör sitt intrång.
Sähär har det varit i alla tider. Kanske för att hålla gruppen intakt.
- Vart jag vill komma med detta vet jag inte (närminnet nu igen)... Ja ja..

Men iaf... Apropå det där med sånt som "hände förr" och som sedan satt prägel på mänskligheten, och att skrika "fitta"... Jag blir ibland galet arg när jag är stressad, när den positiva stressen övergår till nåt mer negativt. Jag fattar inte varför jag blir så arg. Var det inte så att när stenålders-Mange (min förfader) väntade på ett byte i en trädkrona eller bakom ett stenblock, krävdes det då inte tålamod i väntan på att ex ett rådjur eller en grävling skulle kvista förbi??? Min tes: Borde inte tålamodet sitta i ryggmärgen och hindra min ilska från att blomma ut???
Dessutom (apropå tålamod igen) så fanns det ju inget Hemköp, Ica eller Coop på stenåldern. M a o ingen chans att handla ett paket Ruccola-sallad på kort varsel. Det var bara att sätta sej ner, koppla på tålamodet (koppla bort det stressade fittskrikandet) och se salladsbladen växa.

I sanning: Jag vet inte längre om, eller vad, jag vill komma fram till, men det är uppenbart att evolutionen misslyckats, gjort fel helt enkelt.. Och är det nåt som gör mej förbannad (och stressad) så är det misslyckanden. FITTA!!!