magstar

Ännu en arbetsvecka till ända. Det är märkligt hur dagarna går. Lyfter man inte blicken passerar tio år utan att man märker nåt annat än att magen växer och kråksparkarna runt ögonen sprider sej sakta men säkert. Trots ganska många år på samma arbetsplats så är jag livrädd för att fastna, trampar ständigt för att undvika kvicksanden. Så här står jag och gör höga knälyft som en annan idiot medan resten av världen koncentrerar sig på att leva. Jag dövar oron med intryck, men blir aldrig helt nöjd. Jag knarkar på livet, men tycker ständigt att kickarna är för svaga.

Nu pausar jag bloggandet ett par dagar. Reser bort. Vi hörs till veckan.
Wish u the very best.