magstar

Dagarna går. Jag är i nån sorts ingemansland där inget händer.
Allt skulle kunna hända om jag bara tog tag i saken. I stället ingenting.
Jag väntar. På vad vet jag inte. Eller gör jag det, fast låtsas inte veta? Tror det. Jag har varit kreativ och effektiv länge, nu känns det plötsligt som en del av det där runnit av mej. Jag vet att jag bara måste ta nya tag, och det kommer, men just nu känner jag inte för det. Allt känns oviktigt. På nåt konstigt sätt. Jag kommer närmare och närmare insikten om att jag måste trigga min "driftighet", min nyfikenhet, min lust.

Men med vad?

Valen är oändliga, nära och ändå så långt borta. Och just det gör allt så svårt.
Jag vrider och vänder på alla alternativ och inser att möjligheterna är för många, för abstrakta, för osäkra.
Det säkraste alternativet är förstås att bara fortsätta med det jag gör. Lunka på.
Men i grunden har jag har aldrig varit sån. På gott och ont ser jag utvägarna och vet när jag måste ta dem.
Problemet just nu är bara att de är många, men svårapplicerade i förhållande till privatlivet.
Jag intalar mej att kärlek inte finns och sticker huvudet i sanden en stund till.
Men jag borde...