magstar

Det här med stavning av efternamn är intressant. Jag heter ju Leijon i efternamn och vem som petade dit både ett "i" OCH ett "j" har jag ingen aning om. Lite fåfängt kanske. Eller nåt. Dumt är det. Ibland ganska krångligt. Men jag är nöjd, om inte annat för att jag slipper ett "son-namn", vilket verkar vara lite komplexfyllt.

Vill man handskas med problemen (komplexen alltså) och vara lite märkvärdig så byter man helt sonika namn till nåt annat, gärna nåt med adlig klang, fast ändå inte fullt ut. "Hjortronclou", "Vesselsadel", "Runch af Stångenwurst". Man kan också, likt dansband slänga in ett "z" istället för ett "s" eller ett "c" istället för ett "k". Alternativt kan man göra som en snubbe jag känner som tidigare hade det ganska vanliga "Berggren", men som kryddade anrättningen så det blev "Berggrén", med en liten appostrof och därmed en annan betoning. Eller så kan man ju göra som han som blev chef för Tidningarnas Telegrambyrå (TT) för nåt år sen. Han stavar numer sitt efternamn "Peterssohn". Du läste rätt: "PETERSSOHN".

- Vad gör man? Ska man skrattha eller gråtha?