magstar

"Varför inte visa upp dej som du är?"... Det var en av mina få riktigt nära vänner som sa det. Hon läser min blogg och tycker att jag visar upp "nån annan". "Skriv som du pratar och tänker, som när vi hörs, DÅ blir det intressant". Läste mellan raderna och förstod att hon tycker jag är ganska platt i nuvarande form. Jojo. Jaså.

Hon har rätt. Delvis. Kanske mer än delvis. Troligen. Men det är så det är.
Ända sen jag var barn har jag alltid tagit på mej masker, olika ansikten. Jag har testat och prövat mej fram. Låt oss kalla det en nyfiken jakt på identitet. Jakten pågår fortfarande.
Mitt i kaxigheten finns en ödmjuk osäkerhet. Ibland har jag hittat mej, blivit någon, åtminstone för en stund.

Ibland har jag träffat personer som får mej att bli någon. Men numer är jag vaksam. Jävligt vaksam. Ofta har jag blivit olycklig på kuppen. Maskerna rämnar och där står jag naken och blottar mej. Och även om det sällan varit en särskilt annorlunda person så har vetskapen om att jag inte varit sann mot mig själv gjort att jag vänt dom ryggen och lämnat dom oförstående bakom mej.

Men det finns undantag. Jag har också träffat personer där inga masker finns. Som "hon", min nära vän. Hon har alltid sett igenom mej. Jag ser igenom henne. Så det här kanske inte är jag, men det är så nära ni får komma. Så nära någon får komma överhuvudtaget.