magstar

Ska man vara fin får man lida pin.
Är man utom all räddning i relation till "fin" så blir det etter värre.

Minns en intervju med After Dark´s Lasse Flinckman, i den seriösa publikationen Veckorevyn för sisådär 20 år sen, då han sjöng solariernas lov (trots varningar redan då) för alla fetton. Han konstaterade kort att det är mera schysst att vara "fet & brun" än klassikern "fet & blek". Jag anammade denne visdomsgurus ord och har med jämna mellanrum under åren solat solarie för att vara lite fräschare. "Man ser ju så frisk ut".

Det senaste året har jag inte ägnat mej åt denna soliga aktivitet, trots att stillaliggande aktiviteter tillhör mina favoriter. Resultatet är att jag numer tillhör den andra kategorin, dvs "fet & blek". Idag, typ nyss, tänkte jag råda bot på "blekdelen". Jag sökte mej ut på balkongen, lutade min lekamen bakåt i en stol, insöp sol och började svettas. Den delen, svettningen, var inte planerad. Jag svettades så in i helvete!! Jag satt kvar, och led, i fyra låtars längd, dvs ca 11 minuter, innan jag reste mej och gick in.

Efter en del funderingar apropå att "bita ihop" så gick jag ut igen. Då hade soljäveln försvunnit runt hörnet. Resultat: Jag är fet, blek, svettig och sur. Klädsamt och fräscht? Nej!