magstar

Som den lite timide gossen jag är så sitter jag framför mitt överfyllda bord iklädd en grå munkjacka. Jag försöker. På olika vis. Som det svenska medelklassoffer jag är så glider jag omkring i mina munkjackor, urtvättade jeans och känner mej hyfsat tuff. Det är förstås en illusion. Inte ens den nya solblekta kalufsen gör mej cool. Det handlar om lånade attribut. Jag försöker dölja att jag är pojken som aldrig växte upp. Den gossen vill man ju inte visa upp bland folk.

Vidöppna blå ögon, mörkblå polotröja, beige manchesterjacka, hängslen på brallorna och glugg mellan framtänderna skulle nog inte göra sej så bra i varken barer eller anställningsintervjuer.
Istället går jag runt och låtsas vara vuxen, vilket jag iofs är, men ändå inte. Jag fortsätter med pjäsen som generationer före mej spelat på samma vis. Jag tittar på konst, dricker drinkar och betalar räkningar som vilken man som helst. Men varje gång jag går förbi en spegel, eller skyltfönster, så är det sexåringen som genom mina ögon tittar på den vuxne mannens reflektion. "Det spelar ingen roll vad du klär dej i eller hur du klipper ditt hår. Så länge vi är överens om att du är jag, och jag är du, så lovar jag att inte avslöja dig. Men den dag du tror att du är mannen i spegeln är det jag som börjar kasta klossar, det ska du ha jävligt klart för dej", säger han och vänder sej om. Kvar står en vuxen man i munkjacka, urtvättade jeans och solblekt hår och känner sej naken. Än en gång.