Lipsill

Grinade igen. Har gjort det förr. Många gånger.
Jag är en lipsill.

"Fyra bröllop och en begravning" är väl inte nån av dom stora höjdpunkterna
i filmhistorien, men jag har ändå "råkat" sett den 4-5 ggr och vissa delar ännu oftare.
I helgen, då nätverket inte ville leka med mej, zappade jag runt mellan kanalerna
på tv´n och landade mitt i "Fyra bröllop..".
Naturligtvis ramlade jag in i handlingen precis där jag alltid gråter.
Gjorde det den här gången också.

Det är när Matthew läser en dikt vid sin pojkväns, Gareth, kista som jag
bokstavligen bryter ihop. Varje gång. Framme vid andra halvan, av dikten,  
rinner både snor och tårar. Det är en dikt av W. H Auden.
Läs den så gråter jag en skvätt under tiden.


"Stop all the clocks, cut off the telephone.

Prevent the dog from barking with a juicy bone.

Silence the pianos and with the muffled drum.

Bring out the coffin , let the mourners come.

Let the aeroplanes circle moaning overhead,

scribbling on the sky the message He is Dead.

Put crepe bows round the white necks of the public doves.

Let the traffic policemen wear black cotton gloves.


He was my North , my South , my East and West,

my working week and my Sunday rest,

my noon, my midnight, my talk , my song.

I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now, put out every one.

Pack up the moon and dismantle the sun.

Pour away the ocean and sweep up the wood.

For nothing now can ever come to any good".


 


Kommentarer
Postat av: Jason

two of a kind. riktigt vackert. puss & kram

2008-06-30 @ 21:58:11
Postat av: Suss

Filmer kan ju vara värsta tårtillverkaren.

2008-07-01 @ 04:46:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0