Det är som ett gift
En sak som jag tänker på lite väl ofta är vilka låtar som ska spelas på mitt bröllop. Värre är att jag tänker på vad som ska spelas på min begravning. Ännu värre är väl att det där med begravningen är mer sannolikt än bröllopet. Hujedamej.
Hursomhelst - Jag tänker på det nångång i veckan.
Min favoritplan är att det ska vara som på film. Att någon kompis har planerat i hemlighet och helt plötsligt ställer sig orkestern upp (jo, det ska vara en hel jävla orkester, modell större) och börjar spela min favoritlåt. Och så kommer Anna Ternheim, eller kanske Randy Crawford, fram bakom en kyrkopelare och börjar sjunga sitt allra finaste. Och jag bara "shit-pomfritt", det här hade jag aldrig kunnat tro!
Och så gråter jag av förvåning och svallande kärlek.
Jag tycker att det är ganska underligt av mej att ägna så här mycket tid åt att tänka på mitt blivande kyrkobröllop. Jag vill nämligen inte ha något. Ingen kyrka för mej inte.
Tro mej, jag har försökt att tvångsförflytta fantasin till någon annan miljö. Men det går inte. Jag halkar tillbaka in i kyrkomiljön direkt. Jag skyller på Julia Roberts och dom där, ni vet. På film är det ju alltid kyrkbröllop. Jag tycker filmbranschen borde ta sitt ansvar här. Det är allvarligt. Mycket allvarligt
Kommentarer
Postat av: Maija
Jag brukar också tänka så där. Vilka låtar ska du ha på din begravning?
Postat av: Elaking
Gråtmilda jävlar!
Trackback
