magstar

Min kompis föräldrar har en hund. En jack-russel som heter Rocky. Det låter fint, ja. 

Men skrapa lite på ytan så kommer den fula sanningen fram. 

Den här jycken är från helvetet. Jag svär. 

En gång skulle jag passa Rocky en timme (jag ÄR hundvan). På den tiden hann Rocky käka upp ett paket med tépåsar (svartvinbärssmak), en tröja, en strumpa, en tidning och ett gosedjur. Han hann skälla femhundratrettiofyratusen gånger. Hoppa upp i köksoffan, ner från kökssoffan, upp i tv-soffan, ner från tv-soffan, upp i kökssoffan, ner från kökssoffan, upp i tv-soffan, ner från tv-soffan, upp i takkronan och... Gaaah... 

Man skulle kunna ge honom cred för att han åtminstone inte är kräsen. Han äter allt som finns inom räckhåll. Även sådant som inte verkar så gott vid en första anblick. Nässpray, till exempel. Men nej. Det hjälper fan inte att han är ganska söt och och okräsen i största allmänhet. Hunden har damp + ett helt gäng med andra bokstavskombinationer. Hunden är skitjobbig. Hunden borde veta hut. Hårt som helvete. Som helvete!

Så vad gör husse och matte för att uppfostra Rocky? Well. De sätter sej till exempel på en stol och tar sej för pannan och suckar väldigt djupt. - Den där hunden, alltså. Jag blir galen! Han är inte klok på något sätt. Vi har gett upp. Det GÅR inte att uppfostra honom! Eller vad säger du, Rocky? Nej, bit i inte i skon! Ät inte upp mattes Yucca-palm! Vill du ha lite oxfilé?