Virrpanna
Ibland känns det som om jobbet, i kombination med allt annat, äter ett litet, litet hål i mitt kranium. En sond stoppas in och gräver runt bland ord och tankar, bland programpunkter med gräddtårtor, onödigt vetande, rotfrukter, vattenbaserad målarfärg, tacos med frasiga skal och holograminstallationer för tyckande av allt och inget, snurrar orden för snabbt för att jag ska kunna fånga dem och lägga upp dem på bloggen. Detsamma gäller alltid när jag är trött. Jag tenderar att bli som en mormor med gikt och njursvikt.
Det blir tröttsamt att tänka. Speciellt på saker som känns mindre kul att ens ta i. Inte så att de inte är värda min uppmärksamhet, men när jag blivit tillrättavisad av mej själv, eller nån annan hjärndöd, en gång för mycket för nåt jag sagt, gjort eller skrivit så tappar jag orken och drar ner byxorna. Hur vill du att jag ska skriva då? Vad ska jag säga? Faan.. Knulla mej i röven!! Annars gör jag det själv! And yes, I can actually do that, you midget cock mutherfucker! Got it?
Fattar Du vad jag menar?? Jag gör det inte. Förvirrad?? Nej, abrupt vaken..
Eller, jo.. Kanske lite, lite förvirrad. Trots allt. Inte så lite. Och blasé. Det är ju måndag.
Nä nu jävlar...
Nä nu jävlar...
Kommentarer
Trackback
