Det bara är så
Jag har kamrater, kompisar, bekanta och vänner.
Det finns ännu en kategori som inte har någon benämning.
Det jag snackar om är den där ultimata vänskapen som oftast bara är relaterad till familjen. Ni vet den där otvungna, självklara, kravlösa kärleken som kan få en att börja gråta för den sitter så djupt rotad i hjärtat no matter what.
Idag kom min vän och "bror", Jonas, på besök med sin familj. Oj, vad jag tycker om honom, Therese (hans tjej) och hans barn Alva och Mille. Jag har känt Jonas sedan han var ca ett år. Jag har sett honom växa, jag har tagit del av nästan allt i hans liv genom alla år från barn via tonår och vidare upp till vuxen ålder, och han har tagit del av mitt liv. Aldrig har vi haft nån svacka då vi skiljts under alla år.
Om det låter "puttinuttit" eller pretentiöst så är det inte alls min mening. Jag inbillar mej inte att ni ska förstå, men det kanske ni gör för förhoppningsvis så har alla någon som är speciell i sina liv. Jonas är speciell för mej, har alltid varit och kommer alltid att förbli. Det är skönt i hjärtat att ha människor i sitt liv som man respekterar och älskar, och att det är ömsesidigt, trots att man aldrig uttalar det. Det bara är så.
Jonas & Mille
