magstar

Imorgon är det två veckor sedan jag "tog tag" i mej själv.
Ett halvt liv utan frukost och lunch, med middag som dagens första mål, skulle vara över. Kaffe som enda energitillskott duger inte längre. Dietisten grät över bristen på intag av födoämnen. Hon sa (märkligt nog med tanke på sälkroppen) att min kropp är "inställd på svält". "Du förbränner INGENTING. Din kropp sparar allt. Du måste äta!", sa hon med eftertryck.

Trots att jag hört budskapet förr så bestämde jag mej för att: Nu är det dax! Sagt och gjort!

Jag erkänner: Jag känner mej piggare. Jag har har verkligen anammat både frukost, lunch och middag. Jag gör egen müssli, jag äter youghurt, ägg, ost, skinka. Jag gör matlådor i parti och minut. Jag har minskat intaget av alkohol drastiskt. MEN: Borde jag inte få gå ner i vikt? Jag kräver inte mycket. Ett par uppmuntrande kilon räcker. Men icke! Magen putar, kärlekshandtagen likaså. Kinderna plufsar, röven hänger och dubbelhakan skvalpar. Är det outtalade budskapet att min "duktighet" inte räcker? Måste jag utnyttja gymkortet jag investerat i? Jag känner mej mätt och lurad.