magstar

Okejrå. Jag är lite full.

Ni tycker att ni känner mej. Jag vill skratta och kontra. Säga att ni inte fattat nåt. Men det går inte. Ni känner mej nog hyfsat. För det här är delvis jag. Bloggen är jag. Upp & ner, sorg & glädje. "Magstar" är jag. Så illa är det. Om ni bemödat er med att läsa hela den här emellanåt ganska patetiska bloggen så har ni lärt er mer om mej än någon av mina "one night stands" .

Sluten är nog det epiteet jag förtjänat. Med rätta. Jag är pojken som tänker för mycket. Analyspojken. Killen som aldrig trott på sej själv utseendemässigt. Men som allid haft lätt att knyta kontakter. Som behövt vänner. För att bli bekräftad. För att just det alltid betytt alldeles förmycket. Självföraktet behöver en motpol. Och det har varit ni. Vännerna, kamraterna, bekantingarna. Självhatet. Det allt igenom förjävliga, Som ni har försökt ta ur mej. "Du ser bra ut, snygg". "Du har integritet". "Du är den bästa av vänner". 

Och ändå sitter jag här och undrar. Om det räcker.
Om jag duger. Om min kärlek duger. För honom. För någon.

.