magstar

Jag tittade ut genom fönstren och allt jag såg var mörker. "Den lilla staden vid havet"  i oktober var precis lika fruktansvärt som det brukar vara. Och trots att jag hade ett bra jobb, ett fint hem och en underbar son så kändes allt bara tomt. Jag borde vara hyfsat nöjd, men det gick inte längre. Jag var på botten. Allt var bara mörker. Ingen förstod.

Visst såg familj och några få vänner att jag inte mådde lika bra som jag brukade, men ingen anade hur illa ställt det var. Uppbrottet från mitt exx, förlusten av några vänner, flytten från huset var bara det första steget på min resa in i mörkret. Jag var en spillra av den jag en gång varit. Jag fattar det inte själv, och tror inte särskilt många andra heller fattade hur illa det var.

Precis just då, när regnet piskade rutorna som värst, fick jag ett telefonsamtal från en vän. Samtalet hade egentligen inget särskilt budskap men resulterade i att jag träffade en coach. En sån där som jag i vanliga fall hade fattat ett lättare förakt för, men som nu kom i rätt tid i mitt liv och som prickade mitt inre "bulls eye". Hon heter Agneta.

Vi snackade i timmar, flera gånger under flera månader, om nuet och om framtiden. Ur detta läste hon hela mitt jag och sånt som jag inte ens berättat då det tillhörde tid som redan passerat. Hon stack verbala knivar i mitt hjärta och spjut i min hjärna. Hon gav mej nya insikter och verktyg. Hennes ord ekar fortfarande i min hjärna. Ni får inte veta vilka. Det var, och är, ord bara för mej.

Jag bestämde mej för att lämna Härnösand bakom mej. Jag måste bort.
Typ börja om eller typ nystarta utan att rycka upp alla rötter.

Två månader senare var jag Sundsvallsbo.
Utan något annat än hopp om ett liv, och att älska mej själv igen.