magstar

Imorse var världen mjuk och suddig i kanterna.
Det var lite smådimmigt ute när jag åkte till jobbet.

Det var sådär så att jag ville krypa tillbaka ner under ett täcket och lyssna på när regnet smattrar och gråta utan anledning, tänka sorgliga tankar om människor jag en gång kände och människor jag aldrig kommer att känna, och de människor jag faktiskt känner men som ändå förtjänar lite gråt för att jag gillar dem så mycket, eller känner att jag borde gilla dem ännu mer.

Jag vet att allt det mjuka och suddiga har en förklaring.
(Jag glömde mina glasögon)

Men det känns ändå sorgligt på något sätt.
Nu är allt som vanligt igen.

.