magstar

Dagarna går. Jag lever i nån sorts ingenmansland där inget händer, delvis är det ett val, jag har ju semester, men mer skulle kunna hända om jag bara tog tag i saken. I stället nästan ingenting. Jag väntar. På vad vet jag inte. Jag har varit hyfsat kreativ en period, men nu känns det plötsligt som en del av det där runnit av mej. Men jag vet att jag bara måste ta nya tag, och det kommer, men just nu känner jag inte för det. Allt känns oviktigt. Liksom. Jag kommer närmare och närmare insikten om att jag måste göra nåt mer än det jag gjort å det senaste.

Men vad? 

Möjligheterna finns och just det gör allt så svårt och förutsättningarna är som vanligt begränsade. Vad skulle du göra om du kunde göra vad som helst? Jag vrider och vänder på alla alternativ och inser att möjligheterna är många, delvis abstrakta och en del osäkra. Det säkraste alternativet är förstås att bara fortsätta med det jag gör. Lunka på. Men jag är inte riktigt sån. På gott och ont ser jag utvägarna och vet när jag måste ta dem. Problemet just nu är bara att de är så många. Istället sticker jag huvudet i sanden en stund till.

.