magstar

Det händer att jag känner mej ensam. Sådär sjukt jävla ensam.
"Jag har inga vänner" snurrar i huvudet. "Det är synd om mej"...

Det var precis den sinnestämningen som infann sej idag. Jag satt m a o och tyckte synd om mej själv. Precis när jag badade som mest i "det ensamma vattnet" så ringde mobilen. Det var världens bästa Madde som ringde från Gotland. Det var precis vad jag behövde. Ett uppvaknande. Efter samtalet var jag mer "som vanligt" och tänkte en hel hög med fina tankar om vänskap. En stund senare ringde Stefan. Glad! Efter det ringde pappa, sedan mamma och även min underbara syster.

Vänner och familj. Det är fint.

Det brukar ju heta att "Kamrater har man många, men vänner har man få". Det slog mej att jag har ganska många vänner, trots allt.

Madde, Stefan, Pia, Magnus, Lars, Ingela, Hasse, Peter, Myran, Pether, Mario, Anders, Gunnar, Eva, Jonas, Björn och några till. Glad att ni finns! Har, apropå ämnet, kommit fram till att jag är smådålig på kamratskap, men hyfsat bra som vän. Vänskap är djupare, och med det följer respekt, förståelse osv. Det gillar jag.

Jag har förlorat en del vänner under resans gång, som jag saknar. Tror det ingår i priset för resan.

.