magstar

Jag har varit förälder ett gäng år nu. Min son är det bästa jag gjort och har, även om jag vissa korta stunder kan tycka motsatsen. Men det går alltid över. Alltid. Det jobbigaste med att vara förälder är det där med blödigheten.

Varje nyhet om tonåringar som som råkat i trubbel på olika sätt slår en i ansiktet på ett sätt som är omöjigt att förstå innan man fått barn. Att ens tänka tanken att något ska hända ens eget barn är i det närmaste övermäktigt, ofta får man skaka bort tanken för att det är så otroligt otäckt att tänka på.

Jag är inte en person som går runt och tänker på faror, det går inte, men jävlar vad det gnager i hjärtat och hjärnan ibland. Men tänk om.... Själva tanken får hela min kropp att spänna sej, magen att volta, hjärnan att vibrera. Föräldraskapet är en urkraft som i många fall är det mäktigaste som finns.

Utan mitt barn är jag ingenting. Och nu är han snart på väg ut ur boet.

Jag uppmuntrar hans planer och visioner, men jag bävar. Tänk om...

.