Villrådig
Jag vet inte hur jag ska möta "demonen".
Vi har älskat, bråkat, försonats, sagt "farväl", sagt "hej" igen.
Det har skickats spaltmeter med mail, mängder med sms, enstaka
möten har också förekommit. Med sedan händer inget mer.
Varken "demonen" eller jag verkar kapabla att "bara vara" i varandras liv.
Alltför stora, och viktiga delar, av våra liv var något gemensamt, vilket i en
värld utan djupa känslor borde gagna en en försoning och vänskap. Men icke.
Jag kanske är naiv.
Ingen av oss verkar tillräckligt stark för att "lägga två strån i kors".
Eller är det den viljan som saknas? Jag vet inte. Kanske.
"Demonen" rör och berör fortfarande.
Jag vill gå vidare, men vet inte hur. Jag är villrådig.
Är inte livet för kort för att fastna i roller och spjärna emot?
Trots eventuell naivitet så är nog svaret: Jo, det är det.
.
Kärlek, relationer, känslor, vänskap osv blir lätt svårt att hålla isär. Men lycka till!
Har vi inte alla våra demoner? Jag tror det. Vissa går lätt att göra sig av med, andra inte. Efter några dåliga förhållanden så är jag singel och mina tankar finns ofta hos en kille jag var tillsammans med för ca 10 år sedan. När vi ses så händer det något. Vi har fortfarande "det". Men det verkar som om vi inte kan närma oss varandra. Det som varit ligger till last och kanske vågar vi inte ta det där steget och försöka igen. Jag kan känna igen mig i det du skriver, även om jag inte känner till din historia. Jag håller med dig om att livet är för kort för att fundera och undvika personer och situationer som är betydelsefulla och viktiga. Jag önskar dig all lycka och mod att våga möta livet och kärleken. Kram. Mvh Carro
