magstar

Jag stänger av tv´n och sluter ögonen. Kvar återstår endast dofterna och ljuden.
Bussar kör och bromsar utanför på Esplanaden. Jag vänder mej mot ljudet.
Plötsligt känns det som om inget hänt, att jag sitter i mitt hus på udden i Härnösand.
Med slutna ögon ser jag trafiken på E4:an.

Det är kallt. Perspektivet flyttas.
Jag sitter vid köksbordet och tittar ut över Innerfälle och havsviken.
Min kyl ger ifrån sej ett ljud, och på ett ögonblick är jag här och nu. Men lika snabbt är jag i huset i Härnösand igen. Blundande vänder jag mej mot höger och tittar på bilderna jag nyss hittade i ett kuvert.
Bilderna togs en sommar inte allt för längesedan, men ändå så långt borta.
 
Jag ser dem klart framför mej.
Bosse. Siv. David.
Hunden Boris. Frallan förstås.
Henke och Maria.
Fina, fina Ellie.
Ser det röda huset och grönskan.

Varför blev det som det blev?
Fanns det nåt alternativ till det vi gjorde?
Uppbrottet.
Nej, trots allt fanns det ingen annan möjlighet.

Vi mådde dåligt. Nu finns inget av det kvar.
Varken det bra eller det dåliga. Ett ingenting.

Till slut gör minnena, trots allt, nästan ont och jag öppnar ögonen.
Tillbaks i lägenheten bara fem mil därifrån. Nu. 
Hampus ligger och sover på soffan. Hans andetag hörs knappt. Jag lutar mej fram och lägger min hand på hans kind. I sömnen griper han tag om mina fingrar och kramar dem hårt. Jag älskar honom, och jag vet att det alltid är vi. Oavsett var vi är, bor eller är på olika håll.