magstar

Vart jag än styr mina steg så krockar jag med skyltfönster, "trotoarpratare" och små caféer med små (och stora) förtjuuusande semlor.
Jag blir snudd på helt jävla gråtmild varje gång jag får syn på dem.
Dom bara ligger där oskuldsfullt och väntar, och nästan ber om att få bli uppätna!
Det är så att jag får lust att ta dem i min famn och ömt krama de små liven.
Alternativt rada upp dem och kamikazeäta!