magstar

Mina föräldrar läste mycket för mej när jag var liten. Min farfar berättade hundratals berättelser, sanna händelser ur livet, för mej. Jag kommer ihåg känslan av att ligga nerkrupen och lyssna på deras röster. Att min pappa somnade hela tiden gjorde inte så mycket. Det gjorde varken mamma eller farfar. Men farfar spottade lite när han berättade, eftersom att han tagit ut sina tänder och lagt dom i ett glas vatten på nattduksbordet.

Kanske inte så konstigt att jag sen började läsa ganska mycket på egen hand. Igår avslutade jag, motvilligt, Arne Dahls "Himmelsöga". Hade sparat den nästan ett år bara för att få ligga i solen och läsa den och nu är det klart. Nästan lite sorgligt... Nu måste jag titta i högen av olästa böcker och välja en ny. Alltid lika svårt att hitta en ny som är lika bra. Ungefär som med vänner.