magstar

När jag tittar på min blogg, med två år som facit, inser jag att hoppadet mellan allvar och trams kan te sig lite märkligt om man inte känner mej.
Det finns ingen röd tråd i det jag skriver.
Från döden till svett. Från kärlek till toapapper.

Anledningen är förstås att de allvarligare inläggen kräver ett visst mått av självrannsakan. Jag behöver vända mej inåt för att kunna skriva om de där sakerna. De finns där hela tiden. Saknaden efter nåt. Efter någon. Tankarna behöver bara formuleras. Stöpas om. I en bloggform. Och det är svårare än att skriva om toapapper. Speciellt när man har fullt upp med annat. Vissa dagar sitter jag på ytan och metar, andra dyker jag djupt och letar efter saker på botten.

Den svårmodige killen sitter på bryggan och firar med att äta glass. Svettglass.