magstar

Klockan är halv-ett på natten och mörkret har sänkt sej över det hus jag bor i.
Det regnar och allt är tyst. Mycket tystare än vanligt. Igår åkte sonen på semester.

Ingenting är så tyst som ett barns rum när han inte är där.
Datorn är avstängd, sängen obäddad. Helt tyst.

Nån sorts ingenting.

Tystnaden bryts. Jag hör en tutande bil, regnet som smattrar...
Men just nu finns det inget trevligt igenkännande i det, bara en önskan om kaos.

Just nu hade jag bytt all världens stillhet mot hög musik och ett tonårsmummel.

Istället en tom lägenhet och en oerhörd saknad.