magstar

Jag funderar mycket. Har alltid gjort. En gammal kompis tittade mig djupt i ögonen en gång och sa till mig att jag funderar alldeles för mycket. Ibland är det som att du inte har tid att "bara vara", sa hon. Och så är det säkert. Dagdrömmeri och funderande har alltid varit en del av den jag är. En stor del till och med. Kanske för stor?

Jag hade svårt att sova inatt så i stället gick jag upp på taket på mitt hus i "Stenstan" för att fundera lite. Jag brukar inte gå dit, men jag tyckte det var dax. Jag gick fram till kanten av huset och tittade ner. Det skulle jag förstås aldrig gjort. Jag är löjligt höjdrädd, jag har t o m problem att gå ut på balkongen. Den här gången smög sig den sedvanliga höjdrädslan på. Jag får för mig att jag kommer att hoppa över kanten. Det är förstås en jättelöjlig känsla, men så funkar det för mig. Jag får för mig att jag inte kan kontrollera mig själv och att jag kommer hoppa över kanten. Smart kille. Fort som fan lyckades jag rycka tillbaka huvudet. I stället för att hoppa började jag fundera (igen). Är det inte det ena så är det det andra. Om jag nu hade hoppat, tänkte jag, då ska ju livet flasha förbi framför ögonen som något sorts bildspel på speed. Vilka bilder ur mitt liv skulle spelas upp, fortsatte hjärnan. Vilka situationer ur mitt liv skulle vara viktiga nog för att kvala in på denna livets sista lista? Har jag levt ett liv intressant nog eller skulle det bli oändliga bilder av gångerna man tog bussen till skolan? Shit, vilket antiklimax i så fall. Här ska man till att bli köttpölsa och allt hjärnan vill spela upp är lökiga bilder från en buss i Söråker. Hujedamej.

Jag satte mig ner och funderade vidare medan solen sakta letade sig upp över hustaken i "Stenstan". Men lite har du väl ändå levat, Magnus? Du har älskat så att hjärtat gått sönder, du har sett nära och kära både födas och dö. Tänk till. Och medan solens strålar sakta värmde mig började någon sorts lista formas. Bildspelet tog form. Plötsligt mindes jag när vi åkte till norrbotten, när jag tvingade i mej kaffe med massor av mjölk och socker. Jag minns kvällsutflykter på Gotland när hela min familj satt och kurade nere på stranden. Det blåste som fan, sådär som det gör ibland. Hela familjen satt och kurade tillsammans med kusiner och grannar. Vi skulle äta middag och inget jävla väder i världen skulle få förstöra vår kväll. Vinden ven, barnen frös, men här skulle det jävlar i mig has grillkväll. Så det hade vi.

Andra bilder kom till mig. Vissa ögonblick som på många sätt format mig till den jag är. Min första kyss platsar säkert på listan. Min skoltid, min första tjej, min första kille, min första kärlek. Min verbala förmåga gjorde att jag uppfattades som en världsvan kille som visste allt. Det var förstås helt fel. Jag var extremt osäker, rädd och ganska vilsen. Men jag kommer ihåg alla tillfällen som var "speciella tillfällen". Gånger jag älskat med kärlek, eller ibland bara av lust, fester, människor, resor, platser.. Jag minns. Det mesta. 

Andra minnen skenar förbi. Minnen som alltid finns där. Minnen som återkommer. Huset, han "den där".. Hur vi planerade vår tid. Gjorde vissa drömmar till verklighet, andra inte. Det tog slut. Det var lika så bra. Andra "kärlekar" som visat sig vara "ytliga luftslott".

Ju mer jag tänker desto mer tänker jag. Om ni förstår? Bilderna fortsätter välla över mig och jag inser att jag omöjligt kan välja. Kärlek, död och allt man kan önska. Det skulle nog bli ett ganska underhållande bildspel, trots allt. Jag tror emellertid att jag fortsätter leva lite till. Den gång livet flashar förbi mina ögon ska jag reagera förundrat.

Du har levt, Magnus, ska jag tänka.
Ja, jävlar. Du har faktiskt det.

Man kanske skulle....

*spläsch*