magstar

Överraskas på jobbet, hinner inte koppla in skyddsmekanismen.
Träffar Tyra, en bekant "från förr". Från ett annat liv.
Överrumplas av min egen glädje att träffa henne. Så mycket liv.
Så många flashbacks, minnen och saknad efter andra från samma liv.
Vi kramas. En gång, två gånger. Det är ömsesidig känslogalopp.
Jag svämmar nästan över och söker febrilt efter "mekanismen".
Den glappar och jag söker skydd bakom mitt skrivbord.

Tyra är döv, men en fena på att läsa läppar och prata. Att kalla Tyra för handikappad känns förmätet. I relation till henne så är det helt plötsligt jag som är den handikappade. Jag minns när jag var på ett 60-årskalas med bara döva deltagare. Det var en märklig upplevelse och känsla. Att inte kunna plocka fram de vanliga "sociala knepen" som att sjunga, hålla tal, prata om ditt & datt osv. Ett tyst kalas med mycket kärlek, där det hurrades med händerna, och där jag var "det femte hjulet", i positiv bemärkelse. Jag lärde mej mycket.

Hursomhelst  - Tyra snackade i radion idag. Coolt. Hur ofta pratar döva i radion?
Puss, kram & respekt till Tyra.

Det var då.
Nu är nu.
Mekanismen på.