Dragspel och tamburin
Tog en promenad med goda vänner igår. När vi närmade oss gatan där jag bor så närmade sej också en buss. Jag sa till mina kamrater: "Lyssna. Det låter som om dom monterat en tamburin under bussen".
Det var inte bussen som lät, men det var en tamburin.
Utanför affären där jag oftast handlar stod en musicerande duo.
Eftersom jag och mina kamrater skulle skiljas blev vi stående en stund, motvilligt lyssnande.
Den ene spelade dragspel, den andre tamburin. Tillsamma led de fram gnissliga mollvisor som aldrig ville ta slut. Erkänn att tanken på just dragspel och tamburin, i fantasin iaf, låter hyfsat munter. Det skulle kunna svänga ganska bra. Men det gjorde det inte. De musikaliska färgerna stannade vid grå, grå, grå, grå, grå, svart.
Vid åsynen av duon ifråga kunde min hjärna inte låta bli att tänka tankar som:
Vad hade mannen med tamburinen för relation till mannen med dragspelet?
Hur delar de intäkterna? Jag vet att det är svårare än det ser ut att spela tamburin, men dragspel måste väl rimligtvis ha en ännu brantare inlärningskurva? Tänk på investeringskostnaden, den måste väl åtminstone ligga på 10 till 1 när det gäller dragspel mot tamburin? Den största, och till synes universella frågan, som också gäller den nuvarande dragspelaren och hundratals av hans kumpaner är om de verkligen inte kan något i dur?
Det var ungefär där funderingarna stannade.
Jag förstår att den musikaliska aktiviteten troligen var mer av nöd tvungen än av pur glädje, men visst fasen vore min sympati större om jag fått höra något annat än svält-misär-kyla-indränkta molltoner utanför affären.
T o m Susanne Alvengrens bidrag till Melodifestivalen tedde sej, ett par timmar senare, som ett lila glädjepaket.
