magstar

Vaknade utsövd, för en gångs skull. Nice.
Åt frukost med en vän, tog en promenad och sedan in till bästisarna diskmaskin och dammsugare. Nu sitter jag här...

I gårdagens radioshow så pratade vi bl.a om "Ida", ni vet det där lilla apdjuret som är en mix av lemur och människa (eller hur det nu var). Fossilen Ida sägs, enligt forskare, vara den saknade länken i evolutionen. Mänskligheten kan äntligen förklaras. Har det inte varit party bland forskarna tidigare så verkar det vara läge för det nu.

Nu är det ju inte så att jag går omkring och funderar så mycket på evolution och sånt där, men jag skräms litegrann när jag smakar på orden "47 miljoner år". Det är antalet år sedan Ida levde sitt korta liv. 47 miljoner år... Fatta!! Eller tvärtom, det går inte fatta, det är helt ogreppbart.

Det som skrämmer, en aning, är hur otroligt liten man/jag/vi är. Vi lever våra liv, vi kämpar, bråkar, jobbar, festar, tittar snett, strävar uppåt, älskar, inte tar till vara vänskaper osv.
Ja, ni vet hur det funkar...
Egentligen så är våra liv bara ett ögonblick som går spårlöst förbi. En grisblink. Har man en dålig dag så kan tanken på hur mycket tid vi ägnar åt tråkigheter göra att  hela ens existens ifrågasätts, obetydligheten i universum, i det stora hela...

Tanken på "oviktigheten" måste tämjas, men också användas för att sätta perspektiv på livet.

INGET av det du och jag säger eller gör kommer att spela någon roll om varken 100 år eller 47 miljoner år, om vi inte gör något riktigt galet vill säga, och hur många av oss gör det?

Jag menar inte att låta svart (om någon uppfattar det så). Jag menar bara: Låt inte "småskit" ta för mycket tid av den korta tid vi har, eller för att citera vem det nu var: Make love, not war.

Mvh Eder Potentat