He was my North, my South, my East and West
Jag är en gråtmild jävel. Jag grinar en skvätt lite nu och då.
Jag skvälar när Jennifer Holliday sjunger (se förra inlägget), jag låter tårarna rinna när jag läser sånt som berör, när jag tänker på sånt som jag förlorat, när jag ser på tv och ibland av stolthet när jag tittar på min son. Det förvånar mej hur lättrörd jag kan vara, då jag likväl kan vara iskall i andra situationer.
Av olika anledningar har jag sett filmen "Fyra bröllop och en begravning" ett antal gånger. Egentligen ingen favorit, men det har blivit så. Jag tokgrinar på samma ställer varje gång. I den sekvens i filmen då W. H Audens dikt läses, på den enda begravningen, så bryter jag ihop. Ofelbart. Jag brukar hålla mej i schack, bita ihop, tills följande rader kommer, då är det färdigt:
He was my North, my South, my East and West,
my working week and my Sunday rest,
my noon, my midnight, my talk, my song.
I thought that love would last for ever. I was wrong.
Jag skvälar när Jennifer Holliday sjunger (se förra inlägget), jag låter tårarna rinna när jag läser sånt som berör, när jag tänker på sånt som jag förlorat, när jag ser på tv och ibland av stolthet när jag tittar på min son. Det förvånar mej hur lättrörd jag kan vara, då jag likväl kan vara iskall i andra situationer.
Av olika anledningar har jag sett filmen "Fyra bröllop och en begravning" ett antal gånger. Egentligen ingen favorit, men det har blivit så. Jag tokgrinar på samma ställer varje gång. I den sekvens i filmen då W. H Audens dikt läses, på den enda begravningen, så bryter jag ihop. Ofelbart. Jag brukar hålla mej i schack, bita ihop, tills följande rader kommer, då är det färdigt:
He was my North, my South, my East and West,
my working week and my Sunday rest,
my noon, my midnight, my talk, my song.
I thought that love would last for ever. I was wrong.
Kommentarer
Trackback
