magstar

Jag tror det var Hasse Alfredsson som nångång sa: "Att skiljas är att dö en smula". Jag tror det stämmer. Man lämnar en del av sitt hjärta i händerna på den man älskat, eller kanske t o m älskar fortfarande, och går vidare, och hoppas att de bitar av hjärtat man har kvar kommer läkas och börja pumpa igen.

När det händer, oavsett längden på relationen, eller statusen, så blir det svårare. Varje ärr och sårvävnad gör hjärtat hårdare. Den nya hud som bildats över gamla sår är mjukare, ömtåligare, men samtidigt är ärren som håller hjärtat samman hårdare och kallare.

För varje gång man svikit hjärtat är det som att det tröttnar lite på dess bärare. Det pumpar lite svagare. För att det förväntar sej att det inte ska funka.

Visst försöker jag älska. Brinner gör jag alltid.

Jag hoppas bara att hjärtat pallar en runda till om det skulle behövas,
men det har varit kallt rätt länge nu.