magstar

Valborg är på ingång och jag känner mig mer chubby än någonsin. Det är en dålig känsla. Jag har inte frossat mer än vanligt. Min mage känns sjukt obekväm. I vägen liksom. Jag trivs inte naken längre och undviker att gå omkring i bara fillingarna hemma. Häromdagen fick jag nån sorts anfall och slängde nästan alla mina (numer) tajta t-shirts. Jag ville inte se dem mer för jag ser mer korvstoppad ut än någonsin. Inte bra.

Min gode vän F påtalade det faktum att jag har börjat med oskicket att dra upp kallingarna lite högre än vad brukligt är. Hujedamej! Varningsklockorna ringer för fullt, men det är inget jag styr över. Det liksom bara händer...

Jag kommer ut ur duschen och lirkar på mig ett par kallingar, sedan blir det alldeles svart, och när jag återfår medvetandet sitter linningen lite högre än den borde. Jag skäms och drar genast ner dem. Jag har funderat lite över vad det kan tänkas vara som inte står riktigt rätt till, och har kommit fram till att det helt enkelt är ett oundvikligt steg i evolutionen, en resa som med allt snabbare fart tar mig mot Gubblandet. Det är nog ingen större idé att kämpa emot. Snart kommer jag att sätta komfort före allt, och jag kan inte längre ducka för det faktum att det helt enkelt är skönt att kapsla in lite mer av sitt vissna midjeparti. Lite som man gör vid en härdsmälta i en kärnreaktor. Men så länge jag är medveten kommer jag att försöka göra revolt. Det är därför jag biter ihop, åker till gymmet efter jobbet, trots närhet till medvetslöshet, och desperat ställer mig på nån sorts föryngringsmaskin som efter flera månader inte resulterat i någonting alls.

På sistone har jag även noterat att min pluffsrygg är borta. Puts väck. Det är dock långt ifrån så bra som det låter. Det som hänt är att det i lönndom skett en vidrig transformation där mina kärlekshandtag spelar en huvudroll. Först uppdagades en så kallad pluffsrygg, ett semi-löst parti med samma karaktäristik som en ölmage, fast på ryggen. Vidare vidgades området och bildade en slags fläsktunna runt nedre delen av min torso och till sist har jag gjort den makabra upptäckten att allt har smugit sig samman och bildat en direkt förlängning av min röv uppåt. Jag har gått och blivit med hög röv. Hög röv är fan sämst. Skitsämst, för att tala klarspråk.

Dramatiken som utbröt när jag blev varse saknar motstycke. Jag sprang runt och gnydde och gnällde och ojade mig, någon sorts panikångest Sedan fick jag ett yrselanfall och fick lägga mig ner och badda min panna. Sammanbrottet har jag nog aldrig haft mer närvarande än då. Det är nästan omöjligt att få distans till hela eländet men vad ska man göra? Nu har jag att välja mellan att skärpa till mig en gång för alla (vilket är vad jag försöker nästan hela tiden) eller att gå all in och bli megafet på riktigt. Känslan av att vara obekväm i sin egen kropp tär på mig. För första gången kan jag verkligen leva mig in i hur transexuella människor känner sig när de pratar om sin kropp som ett fängelse. Jag är ju för fan en stor kille fångad och inlåst i en ännu mycket större mans hydda.

Plötsligt förstår jag hur det kommer sig att jag trivs bäst i pösiga kläder, eller kläder som inte riskerar blotta någon glipa hud, varför jag börjat ha en kudde i knät när jag tillbringar tid i soffan och varför ekvatorns position börjat röra sig norrut på min mulliga gubbkropp. Fy för den lede säger jag bara.

Det har gått så långt att när jag såg en annons om en kroppstrumpa, som liksom ska slimma rultiga kvinnokroppar, så tilltalades jag så till den milda grad att jag greps av en stark lust att springa till närmsta återförsäljare och köpa en. Jag lyckades hejda mig.

Men det blir nästa steg. Tro mig.