magstar

Idag när jag gick vägen hem såg jag en tjej lasta ur en brun jordglob ur ett flyttlass. Ni vet en sådan där ganska mastig pjäs man kunde se hos familjer med socialbeteckning "övre medelklass" på det glada 80-talet. Hemma hos mig hade vi aldrig en sådan, tack och lov. Även sämre familjer, som min, vet när gränsen är nådd och förstår när inredningsdesigners gått för långt och börjar vulga ur totalt.

För mig var det ingen big deal med videobandspelare eller VHS. En sådan var vi bland de första i kvarteret med så det var helt andra saker som skiljde på "vanlig" och "rik" i mina ögon. Mina "rika" kompisar, i villadelen av lillorten jag bodde i, hade just spritjordglob i "allrummet" och ett sånt där riktigt lågt monterat handfat bredvid toaletten. Jag fattade inte då vad en bidé var för något, och faktiskt ställer jag mig frågande inför hela bidéfenomenet än idag. Jag vet fortfarande inte om någon rikemanskompis verkligen tvättade röven i de där små keramikfaten eller om de bara fanns där för att visa att: "Vi har råd att göra det"

Först fattade jag inte dealen med att ha en brun jordglob, som dessutom inte gicka att snurra på. Det tog ganska lång tid innan jag förstod att det gick att öppna toppen som ett lock. Innanför fanns familjens fina starksprit. Läckert och finurligt tyckte jag då, och jag vet att jag önskade att vi också hade en sådan (trots att jag bara var 11 år och knappt visste vad sprit var), men vi bodde i träkåk och inga andra kompisar som bodde i träkåk hade en spritjordglob. Sånt var för folk i villa av vitt mexitegel.

Idag skulle jag våga påstå att det snarare är ett tecken på dålig smak att äga en spritjordglob. När jag ser en sådan nu så tänker jag lite generaliserande "White trash". Det är nästan kusligt att en enda ägodel kan dra ner en familj, eller människa, i smutsen. Men så är det. Vi är vad vi äger i det här samhället, vare sig vi vill eller inte.