magstar

Mina damer och herrar. Låt mig presentera: Franzl Lang.
Ett joddlarmongo av rang från de tysktalande bergstrakterna.

Jag blev själv bekant, av en ren och skär slump, med Franzl först igår. Nu vet jag inte längre hur många gånger (men det är många) jag har sett hans fanstastiska framträdande i vad jag misstänker är Österrikes motsvarighet till Allsång på Skansen. 

 

Han är numer en idol av rang!
Kolla in hans entré. Wow! Ja, jag säger då det, killen knäcker gamle Elvis självförtroende på scen, och maken till syntetiskt munterhet har sällan skådats. Det är smått fantastiskt. Orkestern drar igång, kamerorna panorerar och bakom en höstack står Franzl världsvant beredd. Bäst på att joddla (hur bra det nu är att kunna behärska den ack så förhatliga uttrycksformen) i hela världen, sägs det. Det är svårt att inte gilla en sån gubbe. Jag älskar hur han ler in i kameran, med den inte helt raka tandraden, och gestikulerar som en perfekt hybrid mellan ett stycke tv-pastor och en flåshurtig stavgångentusiast. Hans precisionscirkulära kroppshydda är nedpressad i ett par vedervärdiga lederhosen så att han antar samma form som ett kanderat äpple. Men Franzl är glad ändå. Jätteglad.

Franzl rör sig mycket mondänt genom de övermogna publikmassorna som inte riktigt vet om de ska passa på att titta in i tv-kamerorna eller fortsätta att kasta trängtande blickar mot den tyrolska pigtjusaren. Man kan tydligt se att killen har ett party i brallan och är löjligt van vid att förpläga utvalda groupietanter med privata akter backstage efter sina joddleri-gig.

Spontant vill jag höja Franzl till skyarna. Samtidigt bär det lite emot. Han känns lite för snuskig helt enkelt. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är. Det kan såklart grunda sig i hans smått abnorma framtoning, men det kan lika gärna vara att hans namn påminner lite om den andra österrikaren, som för ett par år sedan tog begreppet "familjefar" till en helt ny nivå