magstar

Aporopå påsk.

I hate påskkärringar.

Ni vet vilka jag menar, de där grannungarna som ringer på dörren och som, när man öppnar dörren, bara står där som små sminkade parasiter och inte förmår att göra annat än bara stå. I mitt förra liv bodde jag några år i ett radhusområde med flera hundra hus och ännu fler ungar. Varje påsk var det invasion av påskkärringar i miniformat som ringde på dörren i tid och otid. Deras uppgift var kort & gott att tigga. Inte som på "min tid" förtjäna lite godis eller en frukt mot att man sjöng en stump. Nej, de bara stod de där och såg vilsna ut, och på frågan om de kunde sjunga en stump så såg de bara förvirrade ut. När jag så frågade "Vill ni ha lite frukt?" så svarade de "nä, vi vill ha pengar".

Av mig fick de INGENTING om de inte sjöng en stump. De fick inte pengar.
Åren därefter så hissade jag ner persiennerna, låste dörren och låtsades inte vara hemma.

Nej, tacka vet jag att bo mitt i stan med en låst port utan porttelefon.


- MEN SJUNG DÅ! SJUUUUNG!