Det är lite synd om mig
Sedan jag passerade 40 har jag blivit en krämpornas mästare. Det krävs inte mycket för att sänka mig längre. Förra veckan sträckte jag ena lårmuskeln när jag gjorde knäböj med en skivstång på axlarna. Kombinationen sträckning och träningsvärk är inte längre att leka med. Jag var tvungen att tycka riktigt synd om mig själv och avstod träning i två dagar.
Jag beklagade mig för min PT, som är en välmående kille med riktiga muskler och god hållning, han förklarade att det var viktigt att ta hand om sin kropp. Hur många gånger har jag inte hört det? Där satt jag med min kraftiga, men ack så lösa överkropp och stela ben, ihopsjunken, ledbruten och totalt håglös.
Jag försökte desperat skjuta moteld och förklarade att jag "legat i" ganska bra. Jag ville verka duktig. En dåres förvarstal. Men vad gör man inte. Jag ville inte höra att jag är utom räddning, att mina muskler checkat ut och köpt sig en andelslägenhet i Thailand och att jag kommer spendera resten av mitt liv i mina egna liggsår.
Ja, jag säger då det. Jag blev lite modstulen. Jag tror min kropp inte vill vara med längre. Inte på mina villkor iaf. Fram till nu har jag haft någon form av övertag, men nu har blivit dags att sona gamla synder. Exakt för vad vet jag inte, men det rör sig med all säkerhet om lättja. Min kropp är trött på mig och ger igen för all förnedrande skit jag tvingat den till. Allt som gör livet kul. Den vill att jag ska träna mer, sitta rätt, äta rätt. Göra mer si och mindre så.
Fuck u kroppen!
Men jag kommer göra det. Jag kommer inte våga annat. Det kommer att vara högst motvilligt för jag ser inte det roliga i friskuslivet. Jag kommer succesivt att lyda.
Jag är ganska bra på en hel massa grejer, bl.a är jag duktig på att lida och tycka synd om mig själv. På jobbet, dagen efter muskelsträckningen, drog jag en tydlig paralell mellan min nattsömn och Jesus lidande på korset. Arbetskamraterna skrattade hånfullt. Jag menade varenda ord. Under natten verkade korset vara en promenad i parken i jämförelse med min spända lårmuskel och klarvakna hjärna.
Jag beklagade mig för min PT, som är en välmående kille med riktiga muskler och god hållning, han förklarade att det var viktigt att ta hand om sin kropp. Hur många gånger har jag inte hört det? Där satt jag med min kraftiga, men ack så lösa överkropp och stela ben, ihopsjunken, ledbruten och totalt håglös.
Jag försökte desperat skjuta moteld och förklarade att jag "legat i" ganska bra. Jag ville verka duktig. En dåres förvarstal. Men vad gör man inte. Jag ville inte höra att jag är utom räddning, att mina muskler checkat ut och köpt sig en andelslägenhet i Thailand och att jag kommer spendera resten av mitt liv i mina egna liggsår.
Ja, jag säger då det. Jag blev lite modstulen. Jag tror min kropp inte vill vara med längre. Inte på mina villkor iaf. Fram till nu har jag haft någon form av övertag, men nu har blivit dags att sona gamla synder. Exakt för vad vet jag inte, men det rör sig med all säkerhet om lättja. Min kropp är trött på mig och ger igen för all förnedrande skit jag tvingat den till. Allt som gör livet kul. Den vill att jag ska träna mer, sitta rätt, äta rätt. Göra mer si och mindre så.
Fuck u kroppen!
Men jag kommer göra det. Jag kommer inte våga annat. Det kommer att vara högst motvilligt för jag ser inte det roliga i friskuslivet. Jag kommer succesivt att lyda.
Jag är ganska bra på en hel massa grejer, bl.a är jag duktig på att lida och tycka synd om mig själv. På jobbet, dagen efter muskelsträckningen, drog jag en tydlig paralell mellan min nattsömn och Jesus lidande på korset. Arbetskamraterna skrattade hånfullt. Jag menade varenda ord. Under natten verkade korset vara en promenad i parken i jämförelse med min spända lårmuskel och klarvakna hjärna.
Kommentarer
Postat av: Timo & Jonas Inc.
Nu bråkar du med dig själv igen!! :)
Trackback
