magstar

Gårdagens "erkännande" ang. bristen på tankar och funderingar gäller inte längre. Det räckte med en stund över för mig själv. Det började med en gång. Den inre dialogen. Den har alltid pågått. En sorts inre radioteater utan publik. Grubblande. Undrande. Analyserande. Jag har hört varje avsnitt, varje fråga så många gånger nu. Jag vet vad som kommer. Men ändå måste frågorna besvaras. Omåomigen.

- Är jag lycklig här?
- Vad menar du? Klart jag är...
- Är jag säker?
- Hur säker kan du vara? Jag mår bra.
- Varför har jag en inre dialog på det här viset? Varför?
- Jag tänker bra med mig själv.
- Bla, bla, bla.
- Sluta!
- Tönt!
- Vad fan klagar jag för? Du är jag. Jag är jag. Håll käft.
- Ha! Gotcha!
- Fan.
- Vill jag inte flytta då?
- Nej, det vill jag inte. Inte just nu. Vad har jag där, var det nu är? Inget. Ingen.
- Är jag lycklig då?
- Ja, har jag ju sagt, eller "lycklig".. Vad är det? Jag mår bra.
- Säkert?
- Jepps!
- Ok. Bra, alltså?
- Ja. Bättre än på länge. Jag var nere på botten och krälade. Nu mår jag bra. Grubblar inte längre.
- Nähä. Vad gör jag nu då?
- Dubbelkollar. Med mig själv. Det vet du redan.
- Visst, mannen.
- Borde jag inte hitta någon, stadga mig liksom?
- Jo, men jag har gjort så många misstag, sårat så många och blivit sårad. Det är svårt. Svårt att släppa sargen.
- Släpp den bara!
- Jag försöker, jag försöker!
- Idiot!.
- Jag har ju för fan fått fler killar att gråta det senaste året än vad jag gjort i hela mitt liv.
- Jag vet! Just därför. Jag kan fan inte vara den perfekta killen i ett par veckor för att sedan fly igen. Det funkar inte. Jag sårar folk. De tycker att jag är en bra kille, och jag blir livrädd att såra och såras. Livrädd!
- Meh! Skärp mig. Nu!
- Jag försöker, jag försöker…