magstar

Brukar ni tänka på era kärlekar från barndomen?
Undrar ni som jag vad som hände sen?
I 8:an var jag ihop med Karin. Hon var den första jag frågade chans på. På riktigt.

Jag minns att vi åkte slalom i Ljustorpsbacken. Jag var en usel åkare. Rädd var jag också. Det var inte Karin. Vi hade gemensamma kompisar och jag försökte hänga med och hålla god min. Mitt hjärta bultade lite när jag gick över Ala skolas skolgård och såg den heta Karin i röd täckjacka, blåa jeans och skoterkängor. På den tiden då det här utspelade sej så gick man igång även på skoterkängor.

Vi hånglade (tungkysstes!!) första gången på en fest i liftstugan som nån hade hyrt. Vill minnas att "Ryska posten" fanns med på festagendan. Efter det så blev vi ett ganska etablerat par. När jag berättade för en av mina killkompisar om hånglandet så tyckte han att konceptet var så chockerande äckligt att jag kände mig tvungen att ljuga och säga att jag också tyckte det var jätteäckligt. Det var det inte. Karin blev bästis med Bettan som var ihop med min kompis Kent. Vi brukade stå nere i lekparken och hångla i vinterkylan. Vi t o m ristade in en kärleksförklaring på en husvägg. Tro´t eller ej, men den finns kvar. Jag har kollat.

Jag undrar vad Karin gör nu. Förmodligen hånglar hon med nån kille som kör en snöskoter av märket Yamaha och dricker hemmagjort vin han snott från farsans garage. Jag hoppas att det är så. Om inte så betyder det att vi blivit äldre. Och så får det bara inte vara. Man borde fråga chans mer. Och fan vet om vi inte borde leka "Ryska posten" oftare. Tänk er det idag. Jävlar vilken hångelfiesta det skulle bli.