magstar

Det var liksom "sista natten" inatt...
Sonen och hans flickvän går skiljda vägar, trots stor kärlek.
"Det funkar inte med kärlek på distans" säger sonen.
"Ni kan väl försöka, ni tycker ju så mycket om varannn.." säger jag.
"Nej, det går inte. Fatta!"

Jag kanske fattar, men förstår inte varifrån det där bestämda, det definitiva nästan hårda, kommer ifrån. Är det jag som präntat in något omedvetet? Är det mina dåliga val och dess konsekvenser som färgat? Jag vet inte, men kan inte låta bli att fundera på hur mycket jag "skadat" honom under åren som gått. Han har tre stora svek som jag vet bränner någonstans i hjärtat. Tre stora svek som jag är delaktig i. Hur präglar det en unge?

Jag kramade nyss Amanda, hans tjej. Jag sa "hejdå" och "du är alltid välkommen hit". Jag vet inte hur hon kände, men jag ville gråta en skvätt. Jag gjorde inte det. Jag bet ihop.

Jag tror inte ni läser min blogg, Hampus & Amanda, men ni är så söta och kloka,
er ålder till trots. Jag tror ni möts igen. Love u both.


Ursäkta att jag stulit den här bilden, sötnosar.