magstar

Jag umgås emellanåt med sådana personer som vi för enkelhetens skull kan kalla för "musikmänniskor". Jag kan nog själv tendera till att tillhöra gruppen i fråga ibland.

Nu konstaterar jag att: Det är jättesynd om en del "musikmänniskor".

Till exempel så här: Många av dessa människor jag avser tycker att det är mycket viktigt att vara nästan ensam om sina musiktankar. Band, och även soloartister, som gillas av väldigt många människor och säg, spelas i olika TV-serier eller i P4 är liksom inte riktigt värda att "musiktänka" om. Band är bara coola när dessa "musikmänniskor" är nästan ensamma om att lyssna på dem. Precis innan de slår igenom. När de är nästan okända.

Och så kan det ju få vara.

Men det som är så sorgligt är att många av de där "musikmänniskorna" envisas med att skriva eller tycka om sina coola band i stora tidningar eller ex i bloggar. Och då läser ju en massa helt vanliga ocoola människor om de där nästan okända banden som "musikmänniskorna" är nästan ensamma om att lyssna på.

Och då är det ju säkert ganska många av de där helt vanliga ocoola människorna som får upp ögonen, och öronen, för de där nästan okända banden som inte riktigt slagit igenom ännu. Och så slår banden igenom. Och så spelas de i P4. Och så uppträder de på typ Allsång på Skansen. Eller i Bingolotto.

Och då är det ju helt omöjligt för "musikmänniskorna" att gilla de där banden längre. Jobbigt!

Fatta vilken ond cirkel.