magstar

På begäran gör jag en kort reflektion eller utvärdering (typ) av årets "Mello" i Örnsköldsvik.

De tre programledarna: En lite sorglig historia. Måns, som sas vara ett fynd i rollen, saknade såväl utstrålning som tajming. Några tafatta försök till skämt föll platt. Synd på så söt karamell. Christine Meltzer var inte heller någon hit. Jag förmodar att hon som komiker skulle vara rolig, men verkade mest bara svårartat nervös och synnerligen obekväm. Inte ens hennes kläder verkade särskilt bekväma. Dolph var kvällens behållning genom att bekräfta och utnyttja våra fördomar om hans person kryddat med sång och dans.

Härnäst artisterna och deras bidrag.
- Olas låt var ungefär som förväntat. Dansant och trallvänlig pop. Föga upphetsande. 
- Jenny Silver var, faktiskt, min personliga favorit. Suggestiv bas, cool och snyggt i tv.
- Linda Pritchard sjöng så att det osade tapas i hela arenan. H&M´s nyårsstass hade renässans.
- Pain of Salvation. Varför var hela bandet med när det bara var piano och sång? Glöm!
- Anders Ekborg var högtravande och gubbslemmigt.
- Frispråkarn var, på nåt vis, en frisk fläkt. Den enda som levererade på svenska.
- Jessica Andersson... Vad ska man säga? Jättetrevlig, men ack så tråkig låt.
- Salem Al Fakir. Jag vill äta upp honom! Låten? Ok som Salemlåt, men i "Mello"? Njaa.

Sista pungsparken går till Christer Björkman som var för mycket redan innan han började envisas med att vara i bild, och pliiis, anlita nån som kan skriva manus till eländet, till alla som öppnar munnen.