magstar

Vaknar med ett ryck. Utan anledning. Det är tyst i lägenheten.
Lugnt och stilla. Klockan är 04.05.

Jag är klarvaken.
Påslakanet sitter som en tvångströja.
Kliver upp ur sängen, tittar ut genom fönstret.
Solen sticker i ögonen.
Jag går till köket.
Trots att jag är ensam går jag tyst.

Smyger.

Jag vill inte störa, inte väcka nån. Vem vet jag inte.
Jag är ensam.
Gör en espresso, går ut på balkongen.
Luften är försommarhög, nästan som på hösten.
Det är svalt. Inte varmt, Inte kallt. Svalt.

Jag står en stund och funderar. Tänker. Drömmer.
Drömmer om nåt mer.

Jag inser att jag har det bra och har uppnått en del.
Oroar mej inte överdrivet för pengar. Är hyfsat omtyckt. Hyfsat lyckad.
Och ändå är jag inte helt lycklig. 
Saknade precis då, tidigt på morgonen, någon att dela mitt liv med.
Någon att ge min kärlek till.
Någon som vill ge sin kärlek till mej. Jag tycker jag förtjänar det.

Jag är värd att älska.
Kan ju iofs ha fel.

Jag dricker upp espresson, vänder mej om för att gå in igen.
Ser nåt som speglas i glasdörren. På balkongräcket sitter en gråsparv.
Bara 30-40 cm från mej sitter den. Tittar på mej. Den flyger inte iväg.
Den sitter. Jag står. Ganska länge. Vi är nästan orörliga.
Till slut flyger den iväg. Lika snabbt som den kom.

Onsdag har gjort sin entré.
Kanske finns det hopp för mej med.