Superdog vs Zombies

Det hände en grej i helgen. Jag vet inte om jag kan återge det i ord, men jag gör ett försök. Det utspelade sig på midsommaraftonen, innan festligheterna. Jag hade som vanligt balkongdörren öppen och hörde märkliga läten och vrål på stan. Ni som bor centralt i en stad vet att midsommaraftnar brukar vara den enda dagen då man inte hör särskilt många läten och vrål på stan. Jag tittade ut och såg något som liknade en vandrande massgrav. Vitsminkade, blodiga människor i svarta kläder haltade gatan fram.

En halvtimme senare, då jag var i köket, hörde jag återigen samma läten och vrål. Gick ut på köksbalkongen och såg en kines från den närliggande kinarestaurangen som stod upptryckt, av ljudvågor, mot en vägg omringad av fem vrålande zombies (jo, jag hade kategoriserat skaran nu). Kinesen såg iofs lite stressad ut, men han log, så jag antog att han inte var i akut livsfara.

En halvtimme senare var det dax för eftermiddagens hundpromenad. Eftersom jag var upptagen med att stryka en skjorta så bad jag sonen göra en insats. Han gick ut och kom tillbaka efter avslutad tur. Varför berättar jag då detta? Jo... Sonen och den lilla hunden (7,5 kg bostonterrier) blev attackerade av zombies!

De som träffat min osedvanligt snälla och lite försiktiga lilla hund kanske kan ana vad en zombieattack kan få för resultat i förhållande till Frankie, the dog? Tanken går till ord som "krypa ihop", "pipa", "skaka", "söka skydd"...

Men icke! Mina damer och herrar! Tadaa! Den lilla kärlekshunden, som i mitt sällskap troligtvis skulle ha gjort så som orden ovan beskriver, inser att hans bästa vän och bror (min son) är i fara. Han förvandlades till en hjälte, en superhund! "För helvete! En liga med skrikande zombies kommer rusande mot min bästis! Jag måste agera!". Jag tror det var så han tänkte. Hunden som aldrig visar minsta lilla ilska visar att "när det brinner till är jag att lita på".

Han hade först lagt sig ner med öronen bakåt, studerat den påbörjade attacken. När den vrålande, blodiga skaran av zombies närmade sig så släppte han lös den inneboende besten. Han attackerade, hängde i kopplet och visade garnityret. Det vanliga (och sällan förkommande) skallet (som i sanningens namn inte är särskilt hotfullt) hade bytts ut mot ett djupare, mer kraftfullt skall som signalerade "Kom inte hit era jävla zombieskallar. Mina förfäder var kamphundar, och nu plockar jag fram mitt arv".


(bild fr Dagbladet)

Zombieattacken tog slut ett par sekunder efter att den börjat. 7,5 kg attackhund var inte det som zombieligan räknat med. Det är inte utan att jag känner en viss stolthet. Han må vara liten, försiktig och snäll, men när det hettar till så kan han visa karaktär, att han inte tar vilken skit som helst om hans "lillhusse" attackeras av zombies en midsommarafton.



(Fornot. Enl. Dagbladet. "Zombiewalks" är ett fenomen som snabbt spridit sig bland världens storstäder under 2000-talet. Det handlar om maskeradparader där deltagarna klär ut sig till köttätande zombies)



Kommentarer
Postat av: Annika A:son

En mini-Lassie. Typ. ;)

2010-06-27 @ 19:17:42
Postat av: Janne Övik

Människans bästa vän.

2010-06-28 @ 09:54:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0