magstar

Apropå böcker (se förra inlägget).
På bokrean så köpte jag bl.a en bok av poeten Bruno K Öijer. Jag vet inte vad det är som gör att jag gillar den mannen, men han har något som fascinerar mig. Delvis tror jag det beror på att han lyckats göra sig hörd på ett sätt som få poeter lyckats med. Då andra poeter kommenteras i små navelskådande folkhögskolebaserade runka-bulle-klubbar, så står Bruno som en rockstjärna på scenen och dominerar. Han är cool helt enkelt.

Egentligen vet jag inte varför jag tycker han är så cool men jag tror att det är min ytliga sida som tilltalas så av hans osunda look.



Hela hans skepnad bekräftar på något sätt rockstjärnemyten, som författare. Hans snöbleka hy och utmärglade drag sätter stämningen redan vid första anblick. Här har vi en som levt en bit utanför svenssonboxen, tänker man. Det inger en viss pondus bara det. Bruno ser hård ut. Som att han har skrattat klart.

Frillan är ett kapitel för sig. Hur är det ens teoretiskt möjligt att uppnå en sådan svintoliknande och risig kvalité? Alkohol, heroin och tung medicinering kan säkert vara en god hjälp på vägen. Keith Richards, i Rolling stones, skulle ju se ut som en riktig frisksportare om man ställde upp honom bredvid Bruno.

Hursomhelst. Jag vill se honom live.