magstar

En morgon för någon vecka sedan stod jag naken inne på toaletten och tittade misstroget på mitt midjeparti. Jag brukar som regel undvika den vinkeln på spegeln och nöja mig med ansiktsdelen. En destruktiv och illvillig tanke for förbi inne i mitt huvud. Vågen. Jag ställer mig på vågen, tänkte jag. Jag visste att det var idioti redan i tanken och viftade snabbt bort den. Att göra det skulle vara som att be om att det ska gå åt helvete. Inte en chans att jag skulle vara så orutinerad (igen) och ta dödsklivet upp på badrumsvågen för att få se siffrorna rassla upp i skrämmande höjder.

Jag duschade och tittade sedan återigen på mig själv i spegeln. Bilden fick mina mungipor att se ut som en ledsen clowns eller 70-talets "gråtande barn-tavlor". Sedan tog jag ett fast grepp om badringen av hud och klämde åt. Det var ingen vacker syn. Vintern har sannerligen inte varit snäll mot min lekamen. Jag suckade djupt och sedan gjorde jag det. Utan att tänka tog min hjärna ett eget beslut och plötsligt stod jag där på min vågjävel från Ikea.

Jag höll andan och blundade. När jag försiktigt, och motvilligt, kisade ner mot displayen för att ta emot min dom så höll jag på att spontandö. Siffrorna vräkte upp mina ögonlock och penetrerade sig ända in till näthinnan och vidare in till synnerven. Jag varken kan eller vill redovisa resultatet. Varken i siffror eller bokstäver är det möjligt att redovisa ödeläggelsen av en manskropp. Katastrofen var värre än jag hade kunnat föreställa mig. Hur hanterar man ett trauma?

Dagen passerade i någon form av sjuk blandning av yrsel och tunnelseende.

När chocken hade lagt sig något bestämde jag mig för att utan pardon införa preussisk disciplin gällande lunchmat, kvällsfika och motion. Jag förändrade mitt frukostintag, skippade lunchen till förmån för träning och begränsade kvällsorgierna i soffan. Ett desperat försök (än en gång) till: Hej då mitt feta jag, liksom.

Och när nästa vecka kom visade sig min strategi ha gett bättre resultat än jag i mina vildaste drömmar hade vågat hoppas på. Fortfarande sumoklassat BMI men samtidigt en fet diss mot kroppsmonstret. Jag tjöt och gjorde "hajfajv" med min spegelbild. I ett glädjerus gjorde jag hoppsasteg i naket tillstånd genom lägenheten och bjöd frikostigt den lilla hunden på den vulgära nakendansen. Jag hade tagit tillbaka makten över min kropp och var återigen kung över min lekamen, tsar av min torso, baron af min bål. Det gjorde att jag redan nån dag senare stod där på vågen igen. Helt oförklarligt hade jag gått back ett surt litet kilo... Det fick mig lite ur balans men jag samlade mig, satte mig på porslinstronen och öppnade bombluckan. Pang!! Jag hade lurat kroppen och hjärnan än en gång!

Övermodet visste inga gränser och i kombination med helgens sedvanliga hopp och lek fick mina svagaste sidor luft igen. Jag är beroendetypen exemplifierad. Ställer någon fram en toscakaka eller ett wienerbröd är jag så jävla rökt. Mycket för mycket av allt gjorde att när måndagen kom hade jag på känn att det skulle bli en dålig dag. Resultat: Fetma återställd. Jag höll på att börja lipa. Det är som att en högre makt vill att jag ska bli ordentligt fet. Ännu fetare än någonsin förr.

Det som inte dödar knäcker en, nästan i alla fall. Men nu är det nya friska tag som gäller, det är ju måndag. Jag som hatar nya friska tag.