magstar

Gårdagen tog nästan livet av mig.
Det hade ju kunnat bli lite parodiskt eftersom jag bl.a var på en begravning.

Som vanligt klev jag upp vid 4-tiden på morgonen. Jobbade fram till lunch. Stressade hem och tog på den sorgesvarta kavajen, blev upphämtad av gitarr-Peter och sedan drog vi mot Härnta. Det är jobbigt med begravningar, inte minst när man både ska sörja, se ledsna familjemedlemmar, vänner och dessutom sjunga. Jag har gjort det förr. Brukar sedan svära på att aldrig göra om det, men misslyckas då frågan kommer igen... Men det gick bra.

Väl hemma, framåt kvällskvisten, så var det dax att fixa middag (hade i ett svagt ögonblick lovat syster m familj en god måltid). Allt funkade, men vid 21-tiden var tiden ute. Jag small, bokstavligen, av i soffan. Vaknade tillfälligt av att kära syster klappade mig på kinden och sa: Nu går vi hem, lillebror. Sov gott.