magstar

Det är fredag. Jag har haft en skön dag på jobbet.
Efter avslutat seminarium är det nästan löjligt skönt att kunna sitta några timmar bakom skrivbordet och göra sådant som jag annars inte hinner med. Mina dagar består ju oftast i att jag sänder 4 timmar, och efter det så drar planeringen igång för nästa dag. Det ska bokas gäster, det ska skrivas manus, det ska göras tävlingar, mail ska besvaras, musiklistorna ska gås igenom, vi har möten osv..

Idag gick jag hem med städat skrivbord och hyfsad koll på det som händer nästa vecka. Ingen gammal surdeg som ligger och väntar på måndagsmorgon. Jag känner mig ganska nöjd.

Smolken i glädjebägaren är mitt högra knä. Länge såg det bra ut. Jag tränade och allt gick åt "rätt håll", men den senaste tiden har det inte känts bra. Idag, efter ett besök på rehab, så kom den professionella spekulationen. "Du har troligen skador på både menisk och brosk, inte bara på korsbandet". Jag blir trött...

Jag vet inte om det är det som gör att jag, trots förnöjsamhet i förhållande till jobbet, känner mig lite låg. Inte ledsen, men låg. Jag sitter skönt tillbakalutad i soffan. Jag har startat tvättmaskinen, plockat undan, gjort middag. Jag sippar på ett glas rött vin. Jag tänker.

Ibland gör jag det. Tänker. Jag blir en gnutta nostalgisk. Jag hatar när jag tänker på sådant som varit, sådant som ändå inte går att ändra, sådant som jag i vanliga fall jublar åt att jag skakat av mig, att jag inte bär runt på skit. Nu gör jag det i alla fall. Jag vet att det snart "går över" och att jag återgår till läget där jag tycker att det mesta är ganska bra.

Det är fredag. Veckans bästa dag. Jag sippar vin. Jag är frisk, klok och så smaaart. ;)
Till råga på allt så är jag ganska bra. Bara en sån sak.
Må gudarna stå er bi, och er helg bli en festival med njutning som förtecken. Puss.