magstar

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg, för nån vecka sedan, så har jag köpt en ny hoj. Det har mest blivit en del korta utflykter. Nu har jag tagit några längre etapper (som det heter på cykelspråk). Första gången gick bra. 1,2 mil i hyfsat tempo, på relativt okuperad asfalt, med lite vindar. Lagom trött men utan vare sig blodsmak eller dödslängtan som följd. Min självbild fick sig en boost. Jag tror till och med att F som var med, och som cyklar varje dag, var lite impad.

Andra gången gick i mer landsbygdsliknande miljö. Mot Matfors m omnejd. Underlag asfalt. Mera vindar. Mer kuperat.

Det gick ganska bra (den här gången blev antalet mil lite drygt det dubbla). Men senare märkte jag hur det började värka, inte i röven som man kan tro, utan i mitt trasiga knä (väntat) OCH i lårmusklerna (oväntat). Igår var det illa. Idag är det ohyggligt. Ok för lite smärta, men för i helvete, jag går som jag blivit gruppvåldtagen av ett gäng kroppsbyggare. Jag är mör kan man säga.

Jag minns en tid för längesedan när jag höll i gång ganska bra, sprang (jaja, gick fort) och cyklade lite nu och då. Då var man en hård sate som åt smärtande lårmuskler till frukost. Nu är jag en riktigt mes. I retrospektiv kanske det inte var jättesmart att köra järnet på en gång, från noll till hundra på två dagar.

Det skulle ju gå så lätt med en ny cykel. Nu får jag brinna i helvetet istället.